mel: Kökarpolskan

Enkelt och blekt i hyn
var ansiktet så skönt
dock något märkt av åren
Ensam, hon kom till byn
likt första näktergal´n om våren

Sällhet, hon skänkte mig
med många vackra ord
och sina lockar röda
Trohet, jag tänkte mig
det skulle bli vår kärleks gröda

Men denna vår blev inte lång
hon sa adjö, för denna gång
Alltid ska hon vandra
aldrig ska hon stanna
aldrig ska hon stillhet lära

Hon blev ett skimmer som försvann
sökte en famn hos någon ann’
Aldrig ska hon vända
aldrig ska det hända
aldrig ska hon bli mig nära